Kroppars Människor

– ett videoverk av Mats Björling

Verket ställer frågan vad det innebär att vara ett subjekt, en individ och ett sammanhållet jag. Kort sagt en människa.

Kan vi, om vi förhåller oss helt osentimentalt till vår egen existens, tro att vi verkligen existerar i den mening vi menar? Är inte denne någon, denna människa, detta centrum för hela universum, bara en av evolutionen riggad agent? Ett ego - ett fiffigt påhitt och en illusion? Formad av och genom samma evolution, att uppfatta verklighet som synonymt med det som våra sinnen berättar för oss. Dessa berättelser som omger oss och som tjänat oss väl i vår strävan att alls överleva. Men vem har sagt att verkligheten skulle inskränka sig till att vara begränsat till det som en människa kan uppfatta? Vilket formidabelt prov på såväl bristande intelligens som ödmjukhet!

Som oftast i en existensiell materia står inte svaren att finna i det betraktade eller ens i det objektiva. Istället kan kanske det introspektion kasta ljus över såväl frågorna som verkets överlevnadsvärde och deras eventuella existensberättigande. Men verket kan ju även upplevas drömlöst, helt utan tankar - och kanske till och med bäst så. Mer besläktat med sitt upphov. Formlöst sökandes sin form och sin mening.

Så kanske känner man verket bäst genom att naken och oförställd möta det mörka rum där formulerade och oformulerade associationer blir både verkets inramning och dess innehåll.

Videoverket visas under sommaren 2022
Tid: 8-9/6 samt 19/6
Plats: Kaponjären, Rindö Redutt.

Excerpts from "Kroppars Människor", 2022

Jag lekte dig. En dag. I går. I kropp.

Vi byttes av. Handlade och lekte att vi var skilda åt.

Jag går åt mitt håll och du går åt ditt. Var och en resande från en big bang till en annan.

Vi lekte, låtsades att vi 

Inte satt ihop. Oberoende. 

Glömde för en stund bort att vi var in-divid, odelade

Jag faller handlöst

Kände inga kontraster

Kände ingen berättelse

Kunde inte veta

Om inte det redan kända hade lett mig

Hade jag bara detta fallande

Utan början eller slut

Men alternativet blir alltid en upptrampad stig.

Ändå är det alltid så här det börjar

Fallandet. Och sedan

en sensation, 

en rörelse

Där tingen omkring mig avslöjar något om sig själva

Genom mina förnimmelser

Men tingen bär inte bara på en enda berättelse

De rymmer alla

Vi kan stanna i det fallande

Om vi vill

Runt omkring mig reser sig en vägg - beströdd med möjliga  berättelser

Att hejda mitt fallande

Att landa här. 

I dag. 

I kropp.

Vi är jägare och samlare

Som samlats kring berättelser

Som nomader kring lägereldar

Vars lågor bara brinner för oss

Så länge som vi tror på dem

Vi bryter upp vid den falnande glöden

När allt blir till aska

Och kanske är alla berättelser så

Godtyckligt Glödritade tecken i mörker

Slumpartade och gripna på måfå

Vem du är

att jag var

Fallande hemlösa gestalter utan gestaltning.

Droppar utan mening

Kroppars människor